.

Darrig i hela kroppen, men ångesten är utbytt. När jag vandrade in i matsalen så insåg jag att det inte fanns någonstans att sitta. Det fanns det väll men ingenstans där jag hade kunnat sitta och vara migsjälv utan att det hade varit jobbigt. Men när jag står där och spejjar så kommer Simon gående, på väg ut från matsalen. Han stannar till och frågar hur det är med mig, egentligen. Så jag berättade hur läget var. Att två dagar tidigare på självaste alla hjärtans dag hade jag gjort slut med min flickvän. Ja jag sa inte att det var på alla hjärtans dag, det är ingenting jag vill skryta om. Inte att jag gjort slut häller för den delen. Hade jag kunnat göra det någon annan gång så hade jag gjort det. Tiden var inne och det gick inte att göra något annat. Ibland berättar livet för oss att livet är verkligare än påhittade kärleksdagar. Hur som hälst så berättade jag att jag kännde mig tvungen att slå mig ner en stund bara för saken skull och han som den goda vännen han är, erbjöd sig att vara mitt sällskap. Så jag gick med zombieautopilot genom matsalen och hällde upp en kopp med te och sedan satte vi oss ner och sällskapade en stund. Acceptera känslan, gå in i den och stanna där. Jag tror jag är kvar i känslan än. Fast nu är det på ett bra sätt. När man väl har accepterat och gått in i känslan så går man över en tröskel och om man känner efter så är det inte så farligt i alla fall. Det är darrigt värre, det gör ont och det är det fortfarande men paniken släpper.

Botvind I medvind